Thursday, 3 September 2009

Polyestertält = anonymitet?


Fantomskrud, tält, fängelse... Det finns många ord och liknelser för att beskriva burkan, plagget som blev en symbol för det förtryck kvinnor genomled i talibanernas Afghanistan. Åtta år efter islamisternas förskjutning från huvudstaden bär mänga kvinnor fortfarande burkan, till och med i centrala Kabul.

En kväll, när vi körde längs floden i disigt kvällsljus, såg jag en kvinna insvept i det blåa, plisserade polyestertyget med en ung flicka i ena handen och en ung pojke i den andra. Jag antog att det var hennes barn. Jag märkte att jag omedvetet sökte efter ledtrådar om kvinnans ansikte genom att scanna barnens, genom att flytta om ögon och näsor och läppar som legobitar för att konstruera en prototyp av kvinnans drag.

Men en sak som jag aldrig tidigare förstått är att burkan inte skapar anonymitet. På något sätt lyser visa unika drag igenom allt det böljande blåa. Jag säger inte detta för att ursäkta plagget och dess mål att skyla kvinnans kropp från främmande mäns blickar, med all dess antydan om kvinnan som ägedom och mannen som dehumaniserad sexfanatiker.

Det jag noterade först var det uppenbara. Kvinnorna är långa och korta, magra och tjocka. Deras byxben, kjolar och sandaler sticker ut i dammet och smutsen. Men det som jag främst lade märke till var folks sätt att röra sig, deras individuella gångsätt.

Jag kommer ihåg när jag stått vid Gamla Stans tunnelbanestation och väntat på kompisar. Jag stirrar nästan alltid ner i trappan. Först ser man folks fötter, sen deras vader, knän, lår. Det är som en social peepshow. Kroppen avslöjas bit för bit. Skor och kläder avslöjar ålder, klass och stil.

Jag känner nästan alltid igen mina vänner innan revyn nått högre än knäna. Med far min kände jag igen honom nästan omedelbart. Inte bara för att han dratt med sig träskorna in till stan, men för att han släpar med vänsterfoten utåt, vilket jag ärvt.

Och det var just den gången med pappa och träskorna som jag erinrade mig i Kabul. En hop kvinnor skred bestämt genom en marknad och jag tänkte,
-Era barn känner säkert igen er direkt när ni hämtar dem vid skolgrinden.

No comments:

Post a Comment