Saturday, 27 June 2009

Värme

Det är lätt att läsa om värmen i Indien innan man reser hit och ägna lite tid åt teoretiskt oj-ande, men vad innebär det egentligen när Delhi, en stad med dubbelt så många människor som Sverige, steker i 48 gradig värme?

Gatuhundarna flämtar i skuggan, deras skitiga, nerlusade bröstkorgar som små bälgar för varje ansträngt andetag. Rickshawchafförerna surar mer än vanligt, höjer priserna med ett frustrerat viftande med armen i riktning mot... ja, i riktning mot ingenting, förutom stillastående luft, vägar minerade med hägringar och argare-än-vanligt traffik. Turisterna går långsammare. Hela staden brummar envist, oupphörligt med luftkonditionerare som står på utan avbrott. Fotsulor bränns mot gassande cement. Svettrännilar smeker ryggradar.

Monsunen dröjer. Folk räknar dagar, plus grader celsius, lika med skärselden. Endast 21 av 81 dammar i Indien är mer än 5 procent fulla.

En natt gick strömmen. Ingen AC. Jag vaknade tröttare än när jag lagt mig. I badrummet är shampoot varmt som mjölkigt te. Kallvattnet som pumpas upp till vattentanken blir inom fem minuter ljummet, sen varmt.

Men mest är jag trött. Vill sova siesta, äta mango, läsa. Men suktar efter motion. Sprang en kväll i skymmningen i Lodhi Gardens. Vanligtvis går jag snabbare än jag sprang den kvällen. Tunga fötter. Hjärtat låter som en bastrumpet. Tungan känns för stor i min mun.

Jag suktar efter kallt vatten men när vätskan når magsäcken känner jag mig bedövad inifrån ut. När jag går från kontorets igloo till gatans pizzaugn känns alla leder reumatiska. Köper elektrolytpulver på apoteket.

Men jag kan gå hem och slå på ACn, och jag har råd att betala elräkningen. Jag har råd med elektrolytpulver och solkräm från Vichy.

Gatubarnen förkolnar på trottoarerna, byggarbetarnas släggor väger lika tugnt som innan sommaren. Det är upplopp i delar av Delhi då strömmen stängs av i över tio timmar.

Tuesday, 9 June 2009

30 lägenheter är fler än 28 års lektioner i tålamod


Loftet i Jangpura

Att leta lägenhet i Delhi är minst sagt påfrestande. Jag har tur och hyr just nu en barsati, eller takterasslägenhet, från en väninna och har därmed lyxen att ta det lugnt. Men jag har nu tittat på kanske 30 lägenheter och det är svårt att inte förtrösta.


Utsikten från en annan kompis barsati i Nizamuddin.

Till att börja med letade jag i Jangpura och Nizamuddin. Mina vänner bor nästan allihopa i en liten klunga kvarter som man kan pendla mellan på tio minuter i en autorickshaw. Och det tar mellan tjugo och trettio minuter att åka in till kontoret som ligger nära Connaught Place.

Den fjärde lägenheten jag tittade på var verkligen fantastisk. Jättehöga tak med skylights i vardagsrummet, en charmig trätrappa på ena kortsidan som leder upp till takterassen, två mörka men mysiga sovrum, fräsha toaletter, minibalkong på framsidan. Ljust men privat samtidigt vilket är sällsynt för Delhi.

Jackpot, tänkte jag, och tog ut kontanter på banken för att betala hyresvärden. Drog dit Romana, Roop och Badris. Roop smög omkring och viskade
-Det här är jätte jättefint!
Badris sa om och om igen
-Vill du byta lägenhet?

Jag borde ha anat oråd. Ingenting är så här enkelt i Indien. Mäklaren mailade kontraktet till mig. Et voila.... en klausul. Att städerskan som arbetar för hyresvärdens syster som bor på första våningen ska ha tillgång till min lägenhet för att.... använda trappan upp till takterassen och använda toaletten där uppe som är avsedd för... "betjänter".

Jag sa nej. Inte bara för att min husförsäkring skulle gå i stöpet om jag accepterade detta krav, men för att jag faktiskt inte vill att folk springer omkring i mitt hem. Plus att jag ska köpa en ganska dyr kamera när jag åker till Hong Kong och det skulle vara en katastrof om nån stal den. Alltså inte städerskan, men typ städerskans brorsa/kusin/langande pojkvän... visst låter det hemskt att uttrycka sig på det sättet men det jag menar är att så fort man tappar kontrollen över sin egen nyckel har man inget sätt att veta vem som kommer och går.

Jag sa nej. Hyresvärden lovade att prata med sin syster. Jag försökte att inte låta alldeles för irriterad på att systern inte kan låta sin städerska dela toaletten i lägenheten med henne men sa till mäklaren att det verkade vara "the height of snobbery".
-It might seem odd to you, sa hyresvärden senare, but it"s one of our little quirks here in India.

Han var för övrigt en gentleman. Men systern vek sig inte.
-Är systern ensamstående?, frågade en kompis senare.
-Ja, sa ja.
-Fan vilken stereotyp, kom svaret. Min kompis menade att indiska kvinnor är bestämda nog som det är, om de är ensamstående finns det ingen gräns på de krav de ställer.

Jag vet inte om detta är sant, men det har hänt flera gånger sedan jag flyttade till Delhi att jag berättar en "konstig" historia och folk har kunnat identifiera rollfigurernas sociala status omedelbart. Som om det finns ett formul, men det tar ett tag att penetrera och förstå alla intriger och maktspel och outtalade regler i det här vackra men näst intill schizofrena land.

Jag sa nej. SNYFT.

Fick veta från en annan mäklare att den lägenheten nu varit ledig i tre månader. And counting.

Sen dess har det bara gått från bad to worse. Lägenheter utan fönster i sovrummen, tunga, maffiga möbler som passar in i en stereotyp arabisk dokusåpa, hårt traffikerade vägar utanför. För mig är det ju viktigt att kunna ha en fin och (förhållandevis) tyst vrå där jag kan jobba hemifrån. Jag har inte haft så många förutfattade meningar om lägenheterna men har alltid gått in och ställt frågorna
-Kan jag sova gott här, och kan jag jobba inspirerat i ett av rummen.
Dom utrymmen finns det inga många av.

Jag hittade ett jättevackert ställe i Defence Colony häromdan. Fullständigt omöblerat, vilket jag nu inser är bra - det är svårt att bära på skandinavisk förkärlek till det avskalade när man bor i ett land där allting ska pyntas HELA TIDEN.

Däremot ser jag också hur jag förändras här, förmodligen till det bättre, för när jag anlände tyckte jag att de blomsterarrangemeng floristerna säljer är så fruktansvärt kitschiga, och nu tycker jag att de är fina. Det häftigaste är när de pyntar en hel bil med fasttejpade orkider inför bröllop.

Stället i DefCol var vackert. Men dyrt, tyckte jag. Så jag velade. Och sen tänkte jag
-Va fan håller du på med, betala lite extra, du tycker ju om det här stället otroligt mycket.
Men lägenheten hade redan försvunnit från marknaden.

Jag jobbar nu med mäklare nummer sex.

Joginder... rekommenderades av en indisk kompis men är a) för på, och försökte få mig att skriva en charmig men liten barsati nästan ommedelbart, b) fattar inte vad jag letar efter, c) är pretentiös. Hans engelska är ganska dålig och både jag och han ringer till Roop stup i kvarten för att klarificera vad det är vi precis kom överens om på telefon. Roops man Romana skämtar hela tiden att han skulle älska att filma mig och Joghinder samtidigt när vi pratar i telefon och lägga ihop det på en split screen.

Siddhart... Joginder trendiga, lite bögiga kompis som visade loftlägenheten i Jangpura och som faktiskt försökte få hyresvärden att ändra sig. Problemet med Siddhart är att under första dagen name droppade sans cesse och sen bjöd mig på en joint. Jag ville inte ha hasch, tack så mycket, jag vill ha en lägenhet. Han rökte senare på när han slussade omkring mig i Nizamuddin för att hitta ett ställe där. Charmigt. Och proffsigt. Eller hur?

Bela... ja, alltså, förutom att jag aldrig tidigare åkt med nån som kör så dåligt och långsamt utan respekt (eller förståelse) för filer och högerregel, så är hon bov nummer ett när det gäller att vara off brief, alltså att visa lägenheter som inte överrenstämmer på något sätt alls med det man bett om. Hon är charmig på sitt gummiga sätt dock. Lite överviktigt med utkletat läppstift och ruffsigt hår. Jag tycker faktiskt hemskt bra om henne. Hon är inte pretentiös, är lite av en modersfigur men smått flummig.

Kajal... henne tycker jag hemskt bra om. Plus att hon har trendiga glasögon och snygga kurtor (som en lång skortklänning) och påminner mer om min mamma än en traditionell bullmamma.

(Mamma blir alltid sur när jag säger att hon inte är bullmamma för vi brukade baka ganska mycket när jag var liten, men nu är hon högt uppsatt på sitt jobb och de brukar ju inte bullmammor vara. Hon ringde mig på misstag en gång när hon läxade upp en kollega och det var fanimej det roligaste jag hört. Hon är snäll, men drar en retorisk mening om hur det som gick fel borde ha hanteras och lägger därefter till ett väldigt engelsk "Isn"t that so?")

I alla fall, Kajal.... hon är rakt på sak men alltid trevlig och ganska rolig. Hon berättade för mig att
-Tyskar vill ha gamla hus
-Norrmän vill ha nya hus med mycket ljus
-Britter vill ha äldre hus med lite charm
Det var hon som visade mig stället i DefCol som jag förlorade för att jag inte beslöt mig snabbt nog men hon sa att det var konstigt att jag som svensk ville ha det här stället.
-Fast du är ju halvengelsk, la hon till, som om 50 procent brittiskt blod var utgångspunkten för en hel drös anomalier.

Mr Kohli.... han rekommenderades av kontorets administratör och visade ett par tre okej ställen. Ska nog ringa tillbaks och säga att jag inte längre letar efter ett möblerat ställe. Det funkar inte. Kohli är schysst. Men inga fynd ännu..

Mr X... för att jag inte kommer ihåg vad han heter. Jag vände mig till min tränare som bor nära DefCol och bad om hjälp med att hitta ställen i South Extension som ligger precis bredvid. Han bad mig ringa Rajul som just nu extraknäcker med denna mäklare.

Rajul är ung och ganska stilig och känner min tränare från deras gym. Han har precis pluggat klart mass communications och är ganska söt men oj oj oj vad dessa människar är självcentrerade. Varje gång vi gick in i en lägenhet speglade han sig i badrummen. När han pratade om att han ville vara programledare på TV ställde han sig med höften utåt och spände lite omedvetet sina biceps. Jag har ju fotat indiska bodybuilders hela våren och är ganska trött på den här ganska naiva självupptagenheten. Den är rolig ibland, men inte när man letar lägenhet. Hans chef Mr X är spinking med nikotinfläckade tänder. Jag var faktiskt lite surkärring igår. Har mått så dåligt av värmen (45 plus skulle jag tro senaste dagarna) och har sovit mig igenom eftermiddagarna. Ska ta mig i kragen och vara charmtroll när jag åker ut med dom igen idag. Dom är ju trevliga. Det är bara att jag vill gråta varje gång någonting är off brief.

Wish me luck.

Sunday, 7 June 2009

Lektyrmysterium

Rahul Gandhi by Findlay Kember

En helt vanlig dag när Indiens maratonval närmade sig med rappa steg, redigerade jag bilder från ett valmöte i Rajasthan. Rahul Gandhi, den hårdnackade forne statsministern Indira Gandhis halvitalienska sonson, tog sig upp på scenen i ett av de tusentals provisoriska tält som restes runt om i landet när politikerna bombarderade väljare med sina budskap.

Våran Rajasthanstringer tog flera bilder på långt håll för att visa hela scenen och helt plötsligt damp en bild ner där man ser min kollega Findlay Kember som tassade sig fram till Rahul.
-Jaha, Findlay är i Rajasthan, kul, tänkte jag och redigerade bort bilden.

Ett par dagar senare dök Findlay upp på kontoret och skickade in sina bilder. För teknördar vill jag dra er uppmärksamhet till problemen med att fota i dessa provisoriska tält. De är nämligen sydda i något slags syntetiskt material och även fast man inte ser hur det påverkar ljuset med blotta ögat, kan många digitalkameror inte hantera ljusförvrängningen. Rahul såg helt enkelt rosa ut.

Jag har tyvärr inte originalbilderna tillgängliga för att visa före och efter men vi fick färgkorrigera tills Rahul såg ut som en medborgare av planeten jorden igen.

Här ser ni dock ett annat exempel av hur digitalkameror kämpar med polyester m.m. Legendariska Magnumfotografen Thomas Hoepker tog sig an Leicas nya M8 ett par år sen och skrev denna recension.

Ser ni hur mannens byxor bytt färg? Katten ser däremot helt normal ut. Gubben? Som en oavsiktlig stilpionjär.

Findlay tog också en bild på Rahul på flyget hem från Rajasthan (som ni ser ovan). Det kanske är för tidigt att klassificera denna bild som ikonisk, men tidningar över hela världen har använt den, inklusive The Sunday Times, Newsweek, Times of India, Hindustan Times, The Guardian, Mint.

Jag bör förklara att Rahul anses vara en tystlåten filosof som tippas ta över statsministerämbetet inom ett par år. Hans mor, Sonia Gandhi, leder regeringskoalitionen som vann sitt andra mandat, med Kongresspartiet i spetsen, nu i maj.

Rahul har redan förlorat sin mormor Indira som skjöts till döds 25 år sedan av hennes egna livvakter. De var Sikher från delstaten Punjab, där Indira beordrat Operation Blue Star för att krossa en själständighetsrörelse som ville slita bort Punjab, en av Indiens rikaste delstater, från Indien och skapa Khalistan.

Indira, som brukade säga att hon inte var 'kvinna' på jobbet, kontrade våldsamt och till och med igår, på 25-årsdagen, redigerade vi bildbevis på den ilska som lever kvar. Sikhiska män (det är alltid män, kvinnor har fan i mig inte tid över till sånt här), vackert beprydda med religionens färgsprakande turbaner, protesterade med svärd och med bilder på Gyllene Templet i Amritsar, Sikhernas heligaste monument, som sönderbombades under offensiven 1984.

Rahuls mamma, italienskfödda Sonia som regelbundet får höra att hon inte är tillräckligt indisk för att leda landet, var på plats när Indira mördades och höll sin döende svärmor i sin famn.

Rahuls pappa var näst på tur. Han dog i ett attentat som Tamilrörelsen i Sri Lanka ansvarade för.

Rahuls syster har tills nu nästan helt hållit sig borta från politiken och ger sällan intervjuer. En skrattande Priyanka, som med en ståtlig Kashmirisk näsa påminner många om mormodern Indira, prydde dock omslaget till indiska tidskriften Outlook under valet. I intervjun pratade om hur hon tidsvis mått dåligt av familjens till synes obrytbara koppling till politiken.

Det började med Indiras far (således Rahuls och Priyankas gammelmorfar) Jawar Lal Nehru som befriade Indien från britterna med partnern Mahatma Gandhi (som förvirrande nog inte alls är släkt med Indira, Sonia, Rajiv, Rahul och Priyanka Gandhi). Priyanka fokuserar istället på maken och barnen. Vilket förmodligen går hem lysande med många väljare i genuskonservativa Indien, bör jag tillägga.

Den här valomgången beslöt hon sig dock för att hjälpa till, delvis på grund av att Kongresspartiet befarade att konservativa motståndspartiet BJP skulle göra en comeback, eller att nyare partier med starkt stöd i delstaterna skulle vinna fler riksdagsplatser.

Men hon höll sig mest till mamma Sonias valdistrik nere i Rae Bareli. Men bilder i pressen når långt här. Indien har en av världens få tidningsindustrier som inte befinner sig i total finansiell kris som i Sverige eller USA. Folk har inte tillgång till internet; de läser tidningen istället.

En fotograf på jobbet sa rätt och slätt att Priyankas engagemeng vunnit valet.
-Hon ser ut som sin mormor, folk känner att de ser Indira pånyttfödd.

Priyanka anses mer vältalig, mer engagerande, än hennes timida bror som fortfarande vid 39 års ålder är ogift. Men han la manken till i år.

För att återvända till Findlays bild... när Findlay kom in på kontoret vägrade han berätta för mig vad det var för bok Rahul läste på planet. Han vägrade. Jag tjatade och smickrade och tjatade lite till.
-Okej då, ämnet handlade generellt om....

-Neh men, sa jag förvånat och tänkte omedelbart att nån dumskalle lätt skulle kunna misstolka Rahuls bokval men att jag själv tycker att det är betryggande när politiker visar intresse för historia, och inte bara trasslar in sig i maktintriger och annat tjafs på lokalnivå.

Nu när bilden använts överallt undrade jag om Findlay en dag, om/när Rahul blir statsminister, skulle kunna ta betalt för att berätta vilken bok det handlade om. Eller avslöja det till valfri tidskrift.

Men våra kära vänner på Mint, Indiens motsvarighet till Dagens Industri som publiceras i samarbete med Wall Street Journal, låg steget före. Jag är faktiskt ganska fascinerad och imponerad av deras bedrift.

Kolla in deras artikel om att identifiera boken här.