Sunday, 31 May 2009

More often than not

“More often than not, they make it."

It was a calm, matter of fact tone that made the answer reassuring, as tough suicide attempts, and how commonplace they were, was just part of the business. And although it was said matter of factedly, it was all right that way, because the answer was not a bad one.

As we were ushered off the train earlier that day by an almost incomprehensible droning command over the speaker system, I saw people on the station's bridge overpass perch their elbows on its railings, gazing down onto the tracks and the stalled train. I was yet to see.

Having not caught the words on the train, but instead simply followed the gentle surge of people, a wave of shrugs and sighs, I did not understand why were being ushered out or why these people on the bridge had stalled, effectively blocking the surge. Why were they perching? Were they perhaps waiting for more information about replacement buses?

A gentle summer's day had settled itself over London with a gentle breeze disheveling the sprouting weeds on this final, open-air stretch of the Northern Line. Eager to get home to wives and dinners, I thought, these people should not be stalling.

I climbed the stairs slowly, turned left onto the bridge and, once the tracks were below me, glanced over my shoulder.

A paramedic hovered over the clothed bundle. From the angle it was hard to tell in what direction the body was lying, or if it was only a severed leg, or a torso with limps stuck under the wheel of the southbound train. I looked away.

Hesitating, I decided to walk on, to get away from the claustrophobic slow pace of the scrum. The young woman walking ahead of me in a summery skirt slowed down, finally halting.

The perching people inspired a certain distaste. Ghouls, vultures, voyeurs. Had the clothed bundle not moved? I asked myself. Or had it moved at the hands of the paramedic? It had looked as though the paramedic was cradling something with her hands - a head? - as another paramedic, standing, spoke to her. Why cradle a limbless torso or a severed leg? The body was a person, a person still alive if only - possibly? probably? - only just.

In the small station house, it was my turn to stall, to ask someone where I was going, where the buses were in this unfamiliar sprawl of frighteningly suburban London. But then the futility of the effort of finding a station employee not dealing with the drama below made me abandon the thought within a second.

A tall, attractive man, probably in his late 30s with black hair and facial hair a day or two past stubble, said to another man, "She only speaks Polish." And then louder, to project beyond his companion, but still with a steady voice, searchingly, "Does anyone speak Polish?"

She is still able to speak, I thought. The bundle is a person, a person who is speaking, or was speaking when they first reached her.

The barriers were wide open, the word “Exit” blinking steadfastly on the small black screen. I touched my prepaid Oyster Card to the yellow plate. Nothing. Darn it. I walked out.

Two yellow paramedic vehicles stood parked next to the entrance. Two men, one clutching a yellow stretcher, advanced calmly but quickly towards the station. Maybe the woman cradling the bundle was not a paramedic, after all, but just a ticket sales woman called on, on this sunny July day, to save someone's life, or give the correct impression that someone cared if you lived or died, to give the impression - right or wrong - that your life could be saved.

"Polish," I thought as the two paramedics passed behind me in the station.

2007. I had been away from the Europe for two years apart from the occasional brief trip. The demographic of the British Isles was noticeably, audibly changed. I had noticed them, the Poles. The Poles that, according to a newspaper article that had caught my eye in the months leading up to my return, were rejuvenating, even saving from closure, Catholic churches across Ireland. That were fixing broken plumbing, insulating windows, plastering walls, installing sockets at far lower prices than any pre-2004 Polish EU entry British craftsman had to offer And searching for a flat, which explained my presence at Finchley Central that afternoon, I came across the occasional listing in Polish in the flat mate wanted sections of housing websites once reserved for backpacking, party hungry Australians landing in London.

My thoughts also flew to tales of trafficking from the East. Tales that had almost pushed me to join the police force in anger over the treatment of women. Bundles of flesh, an apt expression.

Had this woman been trafficked? Suburbia's dark corners are impenetrable. Hedges and fences make tired eyes blind. Or had she simply come to join family, to work hard, and been betrayed? Raped by an uncle?

Following the road up onto the high street, I saw ever more people, mostly young men, hang their frames over the sides of the railway bridge, peering down, pouring their curiosity onto the scene.

The word ‘ghoul’ reappeared in my thoughts - Leave her alone, you ghouls, leave her alone.

All my journalistic training was once and for all swept down the drain. No sense of entitlement to information swept through me. Yet I realized I would rely on journalists later to tell me if she lived or died. I would go online and demand to know. Of course, hours later, I’d understand that the news was not one woman’s life or death, but the delays her decision to try to go from the former to the latter had caused commuters.

Ambulances screeched past. Too many for one wayward fool, one sad girl. Had the driver hit the brakes to save her? Had passengers flown of their seats, faces hitting faces?

Hours later, after many bus trips, phone calls, and two unsuccessful flat visits - one too far away, one inhabited by folk too young, too inexperienced - I made my way tiredly to an underground station on the Northern Line I knew would be open, as it was at a safe distance from the afternoon's snuff movie magic.

Grey dusk fell heavily, morosely onto Archway Road. At the station, I explained to the attendant, an attractive middle aged black woman with her medium length hair in a ponytail, that I'd been on the Northern Line when the woman threw herself on the tracks, that the barriers were left open to shuttle us out, that the full four pounds had been deducted from my Oyster Card because I hadn't been able to touch out - Was it possible to have it back?

My four pounds were refunded.

"Did she survive?"
"They haven't told us yet. But more often than not they do."

She handed back the Oyster Card.

Saturday, 30 May 2009

Ett kontorstak, tre apor, en svensk

Vid tretiden har solen sjunkit så lågt över västra Delhi att ljus flödar in genom dörren till terrassen. Grå stentrappor leder upp till balkongen på framsidan där rosa blommar växer i tre mörkröda krukor. Connaught Places höghus reser sig från trädtropparna bakom Janpath Market. Turister shoppar krimskrams, gulgröna rickshaws ilar ner avenyn, ofta fortare och smidigare än medelklassens SUVs.

En kväll spatserar en tonårsapa längs muren på terrassen. Han sätter sig bredvid grannhusets slitna parabolantenner och bektraktar ett stort träd på andra sidan av den stora parkeringsplatsen framför mitt kontor där Pizza Hut och McDonaldskunder parkerar varje dag.

Till slut beslutar han sig för att använda två löst hängande kablar för att ta sig ner till gatan. Med en fot och en hand på vardera lina ger han sig ut i tomrummet. Men kablarna hänger slappt och ger inte tillräckligt med motstånd för en enkel linbanefärd. Han stannar halvägs. Mission Impossible? Byter ställning så att han sitter med bägge fötter på en kabel medans han håller i sig med nävarna hårt knutna runt den andra. Små mänskliga händer runt svart gummi. Solen har sjunkit. Det är dunkelt och jag undrar hur bra syn apor har i skymningen. Har han felbedömt avståndet? Det stora trädets grenar är kanske femton meter bort.

Han fortsätter, varsamt men med beslutsamhet. Och han klarar sig. Försvinner in bland löven.

En äldre apa dyker upp på takterrassen ett par minuter senare. En bebis hänger sig fast i hennes päls, som en lurvig midjeväska. Jag drar mig tillbaks till dörren, beredd att stänga den om modern känner sig stressad eller hotad och går till attack. Letar hon efter tonårssonen som precis klarat av sin urbana Tarzanbravur?

På andra sidan taket finner man inga rosa blommor, bara skräp, en gammal dörrmatta och kontorets gigantiska generator, stor som ett gult torp i metall. En övergiven parabolantenn ligger som ett torrt fågelbad på cementgolvet.

På marken ligger kablar nötta ända in på metallen. Jag vet inte om det är solen som skalat av gummit eller om apor och kråkor gnagt av materialet. Jag vet inte heller om det är elektriska kablar och tar därför ett stort steg över dem så att jeansen inte fastnar.

Vill inte dö av en elchock på ett anonymt kontorstak med bara himmeln som vittne.

Väggarna till trapphuset och hisschaktet är mörkrösa, färgfläckade och slitna.

När åskväder drar in över huvudstaden är detta bästa platsen att titta på de regntunga moln som sänker sig över 70talsskraporna. Där kurar vi kontorsråttor.

Blixten skjuter snett över himmeln.

Thursday, 21 May 2009

Mumbai Sapphire

Palmer, art deco-hus, motorvägar som slingrar sig omöjligt nära fuktskadade kolonialhus, Manhattan-profil, shanties, bel puri, skitigt hav. En flytande moske! (nästan, i alla fall)

En omöjlig stad. Vacker och utplånande.

Jag tog en kort två dagars-resa söderut till Bombay, som de flesta fortfarande kallar staden på indiska oceanen. Planet lyfte från Delhi kl. 5 på morgonen. Jag sov som ett barn i två timmar.

Bombays slumkåkar sträcker sig ända fram till landningsbanans fot. Det skiljer kanske fyrtio meter. Jag undrar hur folk kan sova när flygplan susar förbi ungefär trettio meter från hustaken... jag tyckte ju att Upplands Väsby var för nära Arlanda.

Checkade in på YMCA. En enkel säng och en takfläkt. Ett otroligt gammalt kolonialhus stod mittemot och någons arbetsrum med en hel vägg täckt med böcker hade vidöppna fönster. Jag kikade in lite då och då för att se om någon satt och läste. Själv kunde jag välja mellan Lonely Planet (tack för middagstips!) och Bibeln (Gud är ruggigt arg i Ezekiel).

Stack till AFP-kontoret på Nariman Point för att säga hej. Alla fotografer var ute på uppdrag. Deras kontor är en garderob jämnfört med byrån i Delhi.

Sedan en lång promenad längs Marine Drive (ovan) med dess pampiga men slitna art deco hus. Älskar art deco. D säger alltid att jag skulle kunna bo var som helst om huset var art deco. Mmmmm... han har så rätt så.

Gick förbi Taj-hotellet (ovan). Fönstrena på övervåningen, där det brann som värst i november under terroristattackerna, är fortfarande täckta. Jag stod på torget mittemot, där alla journalister hade samlats när eldstriden pågick för fullt, och kikade upp mot det enomra hotellets vackra fasad.

En indisk familj frågade om det fick ta en bild med mig. Hade inte lust (lite motsägelsefullt för en fotograf som livnär sig på andras beredskap att porträtteras?) och låtsades att jag inte förstod.

En kvinna frågade om jag ville vara med i Bollywood-film. Har hört att det faktist går till så. Folk rekryterar västerlänningar på gatan för att få in en vit kvot i festscener etc, men att man alltid ska be om leg. Jag sa att jag inte hade tid på en så kort resa.

Angående mat... hann med belpuri vid solnedgång på stranden... vidrigt... sött och friterat och inte alls nice. Däremot, när jag behövde springa ett ärende på andra sidan bukten och satt i en taxi i en och en halv timme fixade taxi chaffisen världens godaste macka åt mig...

Så förödande enkelt.. vitt bröd, grön och röd chilisås, gurka, tomat, rödbetta, röd lök och potatis..... mmmmmmmmmmmm.... mums

Åt senare middag på hotellet, sen vidare för en öl på Leopolds Kafe... det är fortfarande kulhål i fönstret. Undrar om terroristerna också tagit med sig Lonely Planet som ända lektyr på båtfärden in i Bombays hamn som till slut ledde till så fruktansvärt många och poänglösa mord. En kompis kompis blev skjuten i armen.

Kasab, den enda terroristen som överlevde, har en ny advokat, Kasmi, som försökte med att Kasab var minderårig och skulle prövas i en annan rättegång och inte där i den skott- och bombsäkrade salen på Arthur Road. Nej nej nej, sa medicinska prover som visar att han är minst 20 år gammal.

Hamande i bråk med en snubbe som insisterade på att bjuda mig på middag på Leopolds. Förklarade vänligt att jag redan ätit. Tack, men nej tack. Förutom "I respect white women" och "inte ska du bo på hotell, du kan bo hos mig" försökte människan också insinuera att jag var oförskämd för att jag inte lät honom bjuda mig på mat. Jag replikerade att jag var alldeles för gammal för att gå på tricket att göra något mot min vilja bara för att göra någon annan till lags, och att det var han som var oförskämd för att han tjatade. "Is it because I am black?" Nej, sa jag, det är för att du tjatar och jag tycker att du ska sätta dig någon annanstans.

Fick till slut ropa på kafemanagern för att schasa iväg honom. Jag blir så besviken på att sådana här stenåldersas fortfarande lunkar omkring i världen.

I alla fall... sov som en prinsessa på YMCA. En hel natt ostörd. Sans cesse.

Dagen efter - Gick på moderna museet. Inte lika bra som Delhis alls. Köpte dock en jättefin affisch till Roop för att hon guidat mig så mycket hemma i Delhi. Glömde den sen på planet. Kan vara så tankspridd ibland.

Drog tillbaks till hotellet för att undvika middagshettan. Läste lite mer Ezekiel. Somnade. Drog sedan ut igen. Hittade ett underbart kafe nära universitet och läste tidningen The Asian Age ett tag.

Sen vandrade jag omkring i ganska tråkiga Crawford Market. Lyckades irra mig in i katolska kvarteret nära gatan där de bara säljer bröllopsinbjudningar. Helt fantastiska gränder, gamla kolonial hus, små kyrkor, tandlösa tanter, en häftig orange katt....

Sen åt jag på Trishna... krabba med vitlök och peppar med pommes och ett glas indisk chardonnay.

Sen tog jag en drink på pyttelilla men supercoola Woodside Inn med AFP-killen och hans tjej, bägge från norra England, och det var jättekul. När jag flyttade tillbaks till Storbrittanien ett par år sen efter två år i New York kom jag på hur mycket jag saknade britter. Och med de här två var det samma grej. Så fruktansvärt rappa i käften, roliga, ironiska. En toppenkväll, helt enkelt.

En toppenhelg, helt enkel.