Sunday, 11 October 2009

Pyntdags...


Trots alla mina julbocks- och julbordsbilder pa Facebook (eh, hemlangtan?) menar jag idag inte hogtidligt pyntande. Istallet har jag samlat ihop alla bilder - mina och vanners - som jag ska trycka och rama in och besmycka min lagenhet med. Antligen! som man ju sager under Nobeldagarna.

Den har cityvyn fran Hong Kong (ovan) och fiskdammsdetaljen fran Macau (nedan) ska tryckas STORT och hanga i mitt sovrum.

Friday, 25 September 2009

Vit indier förför med hindi som bryter på tamil

Courtesy of UTV Motion Pictures

Indiska pressen kunde inte få nog av Kalki Koechlin när filmen Dev.D. öppnade på bio i början av året. Inte nog med att hon ser ut som en quirky ung Julia Roberts, hennes livshistoria är ganska unik. Uppväxt i ett hippiekollektiv med sina franska föräldrar i södra delstaten Tamil Nadu, gick Koechlin på katolsk flickskola innan hon bröt sig in i film- och scenbranschen. I Dev.D. spelar hon en ung tonåring vars pojkvän filmar henne när hon ger honom oralsex och sen sprider videon via MSS till alla deras vänner. And beyond. I filmen får detta förödande konsekvenser för familjen och Chanda, som rollfiguren heter, slussas in i sexindustrin.

Dev är namnet på den manliga huvudrollen, en rik jordbrukares son som varit kär i betjäntens dotter sen barnsben. Som följd av den farliga kombinationen av lust, skvaller och lögn blir det inget färgsprakande bröllop för Dev och Paro. De få kontakter de haft när han studerat i England sträcker sig inte längre än att hon skickar ett kort på hennes bara axlar, med antydan av urringning, på posten, men hon döms hårt för att ha visat vad hon vill. Dev åker till stora, skitiga huvudstaden, Paro gifter sig med en tråkig äldre man.

I fyllan lyckas Dev ramla in i Chandas bordell, där hon förför kunder med rollspel och en blandning av franska, engelska och hindi som Koechlin fick lära sig för filmen.

Jag intervjuade henne som del av en större artikel om unga kvinnor i Indien åt RFSUs tidning Ottar. Available now at newsstands everywhere.



Att intervjua Kochlin var otroligt roligt. Hon är öppen och smart och har sett från insidan ut hur Indien förändrats så snabbt de senaste tio åren. Som "vit indier" har hon ett intressant perspektiv. Jag lägger upp hela intervjun här om en liten stund.

Sunday, 20 September 2009

Hur stavar man Lama?



Jag satt precis och tänkte hur fåfängt, töntigt och destruktivt det är att googla sig själv när det är långtråkigt på jobbet (man är ju faktist fortfarande en levande person med värde t.o.m. om Google inte lyckas hitta ens www-persona) men hittade den här på Times hemsida, så det verkar ju ha varit värt det att narcissistiskt ge sig ut i cybervärlden den här gången. En favorit, och en fotoslump, från Dharamshala i våras när Dalai Lama "firade" 50 år i landsflykt.

Tuesday, 15 September 2009

Indian Coffee House

Photo by Findlay Kember

When I said 'institution', my visiting friends probably imagined palmtrees and the scent of jasmine playing off highly polished dark wood furniture perched on tasteful tiles. Instead classic means burgundy fake leather benches, toothless men in kurtas, a man in a checkered shirt reading the sports pages.

The fans don't whine or hum, they function. Like crickets' song mashed together with the sound of waves. Froth-topped jo sipped from glass tumblers, a bespectacled man's white beard and straight shoulder-length hair rest on his pink shirt. "Pakistan" I hear in his words, the rest lost to me in fast Hindi.

Michael Jackoson enters, a fast moving splash of yellow marched from entrance to kitchen. The celebratory T-shirt of the young man a visual scream among the teal paint and white tiles and pastel formica tables rubbed white with a thousand wipes.

The waiter, green turban cocked, ignores his establishment's 'No Smoking Signs'. Grabs a saucer by dislodging its cup among the other porcelain debris, flicks overspilled tea on the tray and hands me my improvised ash tray. Silence descends. The bearded man wolfs down his soup. The waiter forgets my order. Remembers it and shouts it at me for confirmation across the tables. A patron laughs, an amused bark.

Newspapers are read, papers shuffled. My red kurta feels like an offense, my gender a curiosity. Beautiful light. The shuffle of leather slippers on coffee stained grey marble where ants run oblivous to the mini-highways provided by its cracks and fissures.

I ordered, at first, chai at the Indian Coffe House. What a faux pas.

The cream coffee with its square sugar chrystals dissolved sits in a cup so small the teaspoon looks like a ladel.

Thursday, 3 September 2009

Polyestertält = anonymitet?


Fantomskrud, tält, fängelse... Det finns många ord och liknelser för att beskriva burkan, plagget som blev en symbol för det förtryck kvinnor genomled i talibanernas Afghanistan. Åtta år efter islamisternas förskjutning från huvudstaden bär mänga kvinnor fortfarande burkan, till och med i centrala Kabul.

En kväll, när vi körde längs floden i disigt kvällsljus, såg jag en kvinna insvept i det blåa, plisserade polyestertyget med en ung flicka i ena handen och en ung pojke i den andra. Jag antog att det var hennes barn. Jag märkte att jag omedvetet sökte efter ledtrådar om kvinnans ansikte genom att scanna barnens, genom att flytta om ögon och näsor och läppar som legobitar för att konstruera en prototyp av kvinnans drag.

Men en sak som jag aldrig tidigare förstått är att burkan inte skapar anonymitet. På något sätt lyser visa unika drag igenom allt det böljande blåa. Jag säger inte detta för att ursäkta plagget och dess mål att skyla kvinnans kropp från främmande mäns blickar, med all dess antydan om kvinnan som ägedom och mannen som dehumaniserad sexfanatiker.

Det jag noterade först var det uppenbara. Kvinnorna är långa och korta, magra och tjocka. Deras byxben, kjolar och sandaler sticker ut i dammet och smutsen. Men det som jag främst lade märke till var folks sätt att röra sig, deras individuella gångsätt.

Jag kommer ihåg när jag stått vid Gamla Stans tunnelbanestation och väntat på kompisar. Jag stirrar nästan alltid ner i trappan. Först ser man folks fötter, sen deras vader, knän, lår. Det är som en social peepshow. Kroppen avslöjas bit för bit. Skor och kläder avslöjar ålder, klass och stil.

Jag känner nästan alltid igen mina vänner innan revyn nått högre än knäna. Med far min kände jag igen honom nästan omedelbart. Inte bara för att han dratt med sig träskorna in till stan, men för att han släpar med vänsterfoten utåt, vilket jag ärvt.

Och det var just den gången med pappa och träskorna som jag erinrade mig i Kabul. En hop kvinnor skred bestämt genom en marknad och jag tänkte,
-Era barn känner säkert igen er direkt när ni hämtar dem vid skolgrinden.

Sunday, 30 August 2009

Långbortistan? Inte för de som bor där



Jag ska ta mig i kragen och lägga upp fler bilder här snart. Dock åkte jag till Kabul som skribent den här gången, med en god vän och rutinerad fotojournalist från New York. Med 20 års konfliktfoto under bältet kände jag mig ärad att få jobba med honom, och lite beskyddad, i den mån man kan vara utom fara när allt handlar om slump och tajming. Den första självmordsbomben i huvudstaden smällde samma morgon som jag åkte hem till Delhi, fyra dagar innan presidentvalet.

Det var dock hans första resa till Afghanistan sedan invasionen 2001 när han följde med Norra Alliansens intåg i Kabul. Han spenderade ett bra tag i ett litet dike bredvid en kommandant som blödde ihjäl medans talibanerna försökte skjuta ner dem. Sök på "Northern Alliance" här www.viiphoto.com.

I alla fall, hälften av tiden i Afghanistan går till att fysiskt jaga efter stories. Man kanske vet vad man vill skriva om, men det kan ta ett tag att hitta. Vi hade en okej fixer och en väldigt bra chafför. Och vi gjorde en vox pop för Sydsvenskan, vilket var kul. Efter tre dagar med Karzai, forne finansministern Ashraf Ghani och före detta utrikesministern Abdullah Abdullah (but you can call me Abdullah) ville jag prata med folk som inte var omringade av aggressiva pressassistenter. Resultatet ovan, länk här.

Gamla motorcycklar, nytt liv



Birmingham Small Arms, Royal Enfields, SunBeams, Lambrettas.... ett mekaniskt paradis för motorcykel- och mopednördar.

Friday, 24 July 2009

Saturday, 18 July 2009

Jodhpur: vacker stad, fula brallor?



Ikväll, klockan 10.30, far jag till Jodhpur i Rajasthan... "I book the camels and fill the gourds" som min kompis sa när tågbiljetterna inhandlades.

En George Lucas-esque ökenstad där opium, koppar, siden, sandaler, dadlar och kaffe en gång i tiden slussats från hand till hand, skapat rikedom och geo-ekonomisk betydelse. Vad mer kan man behöva för livet som prinsessa i Merhangarfortet?... siden för skönhet, sandaler till betjänterna som bär dig längs de blå gränderna, dadlar för magen, kaffe för nyskapandets låga, opium för att förskingra sina undersåtars skattepengar.

Jag, den sortens vagabondprinsessa som i-världens välutbildade medelklasser spyr ut runt jordklotet, tar med mig mitt opium, min Nikon D700...

Undrar om man kan köpa jodhburbrallor i Jodphur?



Nous verrons... l'Inde nous offre pas mal de paradoxes

Saturday, 27 June 2009

Värme

Det är lätt att läsa om värmen i Indien innan man reser hit och ägna lite tid åt teoretiskt oj-ande, men vad innebär det egentligen när Delhi, en stad med dubbelt så många människor som Sverige, steker i 48 gradig värme?

Gatuhundarna flämtar i skuggan, deras skitiga, nerlusade bröstkorgar som små bälgar för varje ansträngt andetag. Rickshawchafförerna surar mer än vanligt, höjer priserna med ett frustrerat viftande med armen i riktning mot... ja, i riktning mot ingenting, förutom stillastående luft, vägar minerade med hägringar och argare-än-vanligt traffik. Turisterna går långsammare. Hela staden brummar envist, oupphörligt med luftkonditionerare som står på utan avbrott. Fotsulor bränns mot gassande cement. Svettrännilar smeker ryggradar.

Monsunen dröjer. Folk räknar dagar, plus grader celsius, lika med skärselden. Endast 21 av 81 dammar i Indien är mer än 5 procent fulla.

En natt gick strömmen. Ingen AC. Jag vaknade tröttare än när jag lagt mig. I badrummet är shampoot varmt som mjölkigt te. Kallvattnet som pumpas upp till vattentanken blir inom fem minuter ljummet, sen varmt.

Men mest är jag trött. Vill sova siesta, äta mango, läsa. Men suktar efter motion. Sprang en kväll i skymmningen i Lodhi Gardens. Vanligtvis går jag snabbare än jag sprang den kvällen. Tunga fötter. Hjärtat låter som en bastrumpet. Tungan känns för stor i min mun.

Jag suktar efter kallt vatten men när vätskan når magsäcken känner jag mig bedövad inifrån ut. När jag går från kontorets igloo till gatans pizzaugn känns alla leder reumatiska. Köper elektrolytpulver på apoteket.

Men jag kan gå hem och slå på ACn, och jag har råd att betala elräkningen. Jag har råd med elektrolytpulver och solkräm från Vichy.

Gatubarnen förkolnar på trottoarerna, byggarbetarnas släggor väger lika tugnt som innan sommaren. Det är upplopp i delar av Delhi då strömmen stängs av i över tio timmar.

Tuesday, 9 June 2009

30 lägenheter är fler än 28 års lektioner i tålamod


Loftet i Jangpura

Att leta lägenhet i Delhi är minst sagt påfrestande. Jag har tur och hyr just nu en barsati, eller takterasslägenhet, från en väninna och har därmed lyxen att ta det lugnt. Men jag har nu tittat på kanske 30 lägenheter och det är svårt att inte förtrösta.


Utsikten från en annan kompis barsati i Nizamuddin.

Till att börja med letade jag i Jangpura och Nizamuddin. Mina vänner bor nästan allihopa i en liten klunga kvarter som man kan pendla mellan på tio minuter i en autorickshaw. Och det tar mellan tjugo och trettio minuter att åka in till kontoret som ligger nära Connaught Place.

Den fjärde lägenheten jag tittade på var verkligen fantastisk. Jättehöga tak med skylights i vardagsrummet, en charmig trätrappa på ena kortsidan som leder upp till takterassen, två mörka men mysiga sovrum, fräsha toaletter, minibalkong på framsidan. Ljust men privat samtidigt vilket är sällsynt för Delhi.

Jackpot, tänkte jag, och tog ut kontanter på banken för att betala hyresvärden. Drog dit Romana, Roop och Badris. Roop smög omkring och viskade
-Det här är jätte jättefint!
Badris sa om och om igen
-Vill du byta lägenhet?

Jag borde ha anat oråd. Ingenting är så här enkelt i Indien. Mäklaren mailade kontraktet till mig. Et voila.... en klausul. Att städerskan som arbetar för hyresvärdens syster som bor på första våningen ska ha tillgång till min lägenhet för att.... använda trappan upp till takterassen och använda toaletten där uppe som är avsedd för... "betjänter".

Jag sa nej. Inte bara för att min husförsäkring skulle gå i stöpet om jag accepterade detta krav, men för att jag faktiskt inte vill att folk springer omkring i mitt hem. Plus att jag ska köpa en ganska dyr kamera när jag åker till Hong Kong och det skulle vara en katastrof om nån stal den. Alltså inte städerskan, men typ städerskans brorsa/kusin/langande pojkvän... visst låter det hemskt att uttrycka sig på det sättet men det jag menar är att så fort man tappar kontrollen över sin egen nyckel har man inget sätt att veta vem som kommer och går.

Jag sa nej. Hyresvärden lovade att prata med sin syster. Jag försökte att inte låta alldeles för irriterad på att systern inte kan låta sin städerska dela toaletten i lägenheten med henne men sa till mäklaren att det verkade vara "the height of snobbery".
-It might seem odd to you, sa hyresvärden senare, but it"s one of our little quirks here in India.

Han var för övrigt en gentleman. Men systern vek sig inte.
-Är systern ensamstående?, frågade en kompis senare.
-Ja, sa ja.
-Fan vilken stereotyp, kom svaret. Min kompis menade att indiska kvinnor är bestämda nog som det är, om de är ensamstående finns det ingen gräns på de krav de ställer.

Jag vet inte om detta är sant, men det har hänt flera gånger sedan jag flyttade till Delhi att jag berättar en "konstig" historia och folk har kunnat identifiera rollfigurernas sociala status omedelbart. Som om det finns ett formul, men det tar ett tag att penetrera och förstå alla intriger och maktspel och outtalade regler i det här vackra men näst intill schizofrena land.

Jag sa nej. SNYFT.

Fick veta från en annan mäklare att den lägenheten nu varit ledig i tre månader. And counting.

Sen dess har det bara gått från bad to worse. Lägenheter utan fönster i sovrummen, tunga, maffiga möbler som passar in i en stereotyp arabisk dokusåpa, hårt traffikerade vägar utanför. För mig är det ju viktigt att kunna ha en fin och (förhållandevis) tyst vrå där jag kan jobba hemifrån. Jag har inte haft så många förutfattade meningar om lägenheterna men har alltid gått in och ställt frågorna
-Kan jag sova gott här, och kan jag jobba inspirerat i ett av rummen.
Dom utrymmen finns det inga många av.

Jag hittade ett jättevackert ställe i Defence Colony häromdan. Fullständigt omöblerat, vilket jag nu inser är bra - det är svårt att bära på skandinavisk förkärlek till det avskalade när man bor i ett land där allting ska pyntas HELA TIDEN.

Däremot ser jag också hur jag förändras här, förmodligen till det bättre, för när jag anlände tyckte jag att de blomsterarrangemeng floristerna säljer är så fruktansvärt kitschiga, och nu tycker jag att de är fina. Det häftigaste är när de pyntar en hel bil med fasttejpade orkider inför bröllop.

Stället i DefCol var vackert. Men dyrt, tyckte jag. Så jag velade. Och sen tänkte jag
-Va fan håller du på med, betala lite extra, du tycker ju om det här stället otroligt mycket.
Men lägenheten hade redan försvunnit från marknaden.

Jag jobbar nu med mäklare nummer sex.

Joginder... rekommenderades av en indisk kompis men är a) för på, och försökte få mig att skriva en charmig men liten barsati nästan ommedelbart, b) fattar inte vad jag letar efter, c) är pretentiös. Hans engelska är ganska dålig och både jag och han ringer till Roop stup i kvarten för att klarificera vad det är vi precis kom överens om på telefon. Roops man Romana skämtar hela tiden att han skulle älska att filma mig och Joghinder samtidigt när vi pratar i telefon och lägga ihop det på en split screen.

Siddhart... Joginder trendiga, lite bögiga kompis som visade loftlägenheten i Jangpura och som faktiskt försökte få hyresvärden att ändra sig. Problemet med Siddhart är att under första dagen name droppade sans cesse och sen bjöd mig på en joint. Jag ville inte ha hasch, tack så mycket, jag vill ha en lägenhet. Han rökte senare på när han slussade omkring mig i Nizamuddin för att hitta ett ställe där. Charmigt. Och proffsigt. Eller hur?

Bela... ja, alltså, förutom att jag aldrig tidigare åkt med nån som kör så dåligt och långsamt utan respekt (eller förståelse) för filer och högerregel, så är hon bov nummer ett när det gäller att vara off brief, alltså att visa lägenheter som inte överrenstämmer på något sätt alls med det man bett om. Hon är charmig på sitt gummiga sätt dock. Lite överviktigt med utkletat läppstift och ruffsigt hår. Jag tycker faktiskt hemskt bra om henne. Hon är inte pretentiös, är lite av en modersfigur men smått flummig.

Kajal... henne tycker jag hemskt bra om. Plus att hon har trendiga glasögon och snygga kurtor (som en lång skortklänning) och påminner mer om min mamma än en traditionell bullmamma.

(Mamma blir alltid sur när jag säger att hon inte är bullmamma för vi brukade baka ganska mycket när jag var liten, men nu är hon högt uppsatt på sitt jobb och de brukar ju inte bullmammor vara. Hon ringde mig på misstag en gång när hon läxade upp en kollega och det var fanimej det roligaste jag hört. Hon är snäll, men drar en retorisk mening om hur det som gick fel borde ha hanteras och lägger därefter till ett väldigt engelsk "Isn"t that so?")

I alla fall, Kajal.... hon är rakt på sak men alltid trevlig och ganska rolig. Hon berättade för mig att
-Tyskar vill ha gamla hus
-Norrmän vill ha nya hus med mycket ljus
-Britter vill ha äldre hus med lite charm
Det var hon som visade mig stället i DefCol som jag förlorade för att jag inte beslöt mig snabbt nog men hon sa att det var konstigt att jag som svensk ville ha det här stället.
-Fast du är ju halvengelsk, la hon till, som om 50 procent brittiskt blod var utgångspunkten för en hel drös anomalier.

Mr Kohli.... han rekommenderades av kontorets administratör och visade ett par tre okej ställen. Ska nog ringa tillbaks och säga att jag inte längre letar efter ett möblerat ställe. Det funkar inte. Kohli är schysst. Men inga fynd ännu..

Mr X... för att jag inte kommer ihåg vad han heter. Jag vände mig till min tränare som bor nära DefCol och bad om hjälp med att hitta ställen i South Extension som ligger precis bredvid. Han bad mig ringa Rajul som just nu extraknäcker med denna mäklare.

Rajul är ung och ganska stilig och känner min tränare från deras gym. Han har precis pluggat klart mass communications och är ganska söt men oj oj oj vad dessa människar är självcentrerade. Varje gång vi gick in i en lägenhet speglade han sig i badrummen. När han pratade om att han ville vara programledare på TV ställde han sig med höften utåt och spände lite omedvetet sina biceps. Jag har ju fotat indiska bodybuilders hela våren och är ganska trött på den här ganska naiva självupptagenheten. Den är rolig ibland, men inte när man letar lägenhet. Hans chef Mr X är spinking med nikotinfläckade tänder. Jag var faktiskt lite surkärring igår. Har mått så dåligt av värmen (45 plus skulle jag tro senaste dagarna) och har sovit mig igenom eftermiddagarna. Ska ta mig i kragen och vara charmtroll när jag åker ut med dom igen idag. Dom är ju trevliga. Det är bara att jag vill gråta varje gång någonting är off brief.

Wish me luck.

Sunday, 7 June 2009

Lektyrmysterium

Rahul Gandhi by Findlay Kember

En helt vanlig dag när Indiens maratonval närmade sig med rappa steg, redigerade jag bilder från ett valmöte i Rajasthan. Rahul Gandhi, den hårdnackade forne statsministern Indira Gandhis halvitalienska sonson, tog sig upp på scenen i ett av de tusentals provisoriska tält som restes runt om i landet när politikerna bombarderade väljare med sina budskap.

Våran Rajasthanstringer tog flera bilder på långt håll för att visa hela scenen och helt plötsligt damp en bild ner där man ser min kollega Findlay Kember som tassade sig fram till Rahul.
-Jaha, Findlay är i Rajasthan, kul, tänkte jag och redigerade bort bilden.

Ett par dagar senare dök Findlay upp på kontoret och skickade in sina bilder. För teknördar vill jag dra er uppmärksamhet till problemen med att fota i dessa provisoriska tält. De är nämligen sydda i något slags syntetiskt material och även fast man inte ser hur det påverkar ljuset med blotta ögat, kan många digitalkameror inte hantera ljusförvrängningen. Rahul såg helt enkelt rosa ut.

Jag har tyvärr inte originalbilderna tillgängliga för att visa före och efter men vi fick färgkorrigera tills Rahul såg ut som en medborgare av planeten jorden igen.

Här ser ni dock ett annat exempel av hur digitalkameror kämpar med polyester m.m. Legendariska Magnumfotografen Thomas Hoepker tog sig an Leicas nya M8 ett par år sen och skrev denna recension.

Ser ni hur mannens byxor bytt färg? Katten ser däremot helt normal ut. Gubben? Som en oavsiktlig stilpionjär.

Findlay tog också en bild på Rahul på flyget hem från Rajasthan (som ni ser ovan). Det kanske är för tidigt att klassificera denna bild som ikonisk, men tidningar över hela världen har använt den, inklusive The Sunday Times, Newsweek, Times of India, Hindustan Times, The Guardian, Mint.

Jag bör förklara att Rahul anses vara en tystlåten filosof som tippas ta över statsministerämbetet inom ett par år. Hans mor, Sonia Gandhi, leder regeringskoalitionen som vann sitt andra mandat, med Kongresspartiet i spetsen, nu i maj.

Rahul har redan förlorat sin mormor Indira som skjöts till döds 25 år sedan av hennes egna livvakter. De var Sikher från delstaten Punjab, där Indira beordrat Operation Blue Star för att krossa en själständighetsrörelse som ville slita bort Punjab, en av Indiens rikaste delstater, från Indien och skapa Khalistan.

Indira, som brukade säga att hon inte var 'kvinna' på jobbet, kontrade våldsamt och till och med igår, på 25-årsdagen, redigerade vi bildbevis på den ilska som lever kvar. Sikhiska män (det är alltid män, kvinnor har fan i mig inte tid över till sånt här), vackert beprydda med religionens färgsprakande turbaner, protesterade med svärd och med bilder på Gyllene Templet i Amritsar, Sikhernas heligaste monument, som sönderbombades under offensiven 1984.

Rahuls mamma, italienskfödda Sonia som regelbundet får höra att hon inte är tillräckligt indisk för att leda landet, var på plats när Indira mördades och höll sin döende svärmor i sin famn.

Rahuls pappa var näst på tur. Han dog i ett attentat som Tamilrörelsen i Sri Lanka ansvarade för.

Rahuls syster har tills nu nästan helt hållit sig borta från politiken och ger sällan intervjuer. En skrattande Priyanka, som med en ståtlig Kashmirisk näsa påminner många om mormodern Indira, prydde dock omslaget till indiska tidskriften Outlook under valet. I intervjun pratade om hur hon tidsvis mått dåligt av familjens till synes obrytbara koppling till politiken.

Det började med Indiras far (således Rahuls och Priyankas gammelmorfar) Jawar Lal Nehru som befriade Indien från britterna med partnern Mahatma Gandhi (som förvirrande nog inte alls är släkt med Indira, Sonia, Rajiv, Rahul och Priyanka Gandhi). Priyanka fokuserar istället på maken och barnen. Vilket förmodligen går hem lysande med många väljare i genuskonservativa Indien, bör jag tillägga.

Den här valomgången beslöt hon sig dock för att hjälpa till, delvis på grund av att Kongresspartiet befarade att konservativa motståndspartiet BJP skulle göra en comeback, eller att nyare partier med starkt stöd i delstaterna skulle vinna fler riksdagsplatser.

Men hon höll sig mest till mamma Sonias valdistrik nere i Rae Bareli. Men bilder i pressen når långt här. Indien har en av världens få tidningsindustrier som inte befinner sig i total finansiell kris som i Sverige eller USA. Folk har inte tillgång till internet; de läser tidningen istället.

En fotograf på jobbet sa rätt och slätt att Priyankas engagemeng vunnit valet.
-Hon ser ut som sin mormor, folk känner att de ser Indira pånyttfödd.

Priyanka anses mer vältalig, mer engagerande, än hennes timida bror som fortfarande vid 39 års ålder är ogift. Men han la manken till i år.

För att återvända till Findlays bild... när Findlay kom in på kontoret vägrade han berätta för mig vad det var för bok Rahul läste på planet. Han vägrade. Jag tjatade och smickrade och tjatade lite till.
-Okej då, ämnet handlade generellt om....

-Neh men, sa jag förvånat och tänkte omedelbart att nån dumskalle lätt skulle kunna misstolka Rahuls bokval men att jag själv tycker att det är betryggande när politiker visar intresse för historia, och inte bara trasslar in sig i maktintriger och annat tjafs på lokalnivå.

Nu när bilden använts överallt undrade jag om Findlay en dag, om/när Rahul blir statsminister, skulle kunna ta betalt för att berätta vilken bok det handlade om. Eller avslöja det till valfri tidskrift.

Men våra kära vänner på Mint, Indiens motsvarighet till Dagens Industri som publiceras i samarbete med Wall Street Journal, låg steget före. Jag är faktiskt ganska fascinerad och imponerad av deras bedrift.

Kolla in deras artikel om att identifiera boken här.

Sunday, 31 May 2009

More often than not


“More often than not, they make it."

It was a calm, matter of fact tone that made the answer reassuring, as tough suicide attempts, and how commonplace they were, was just part of the business. And although it was said matter of factedly, it was all right that way, because the answer was not a bad one.

As we were ushered off the train earlier that day by an almost incomprehensible droning command over the speaker system, I saw people on the station's bridge overpass perch their elbows on its railings, gazing down onto the tracks and the stalled train. I was yet to see.


Having not caught the words on the train, but instead simply followed the gentle surge of people, a wave of shrugs and sighs, I did not understand why were being ushered out or why these people on the bridge had stalled, effectively blocking the surge. Why were they perching? Were they perhaps waiting for more information about replacement buses?

A gentle summer's day had settled itself over London with a gentle breeze disheveling the sprouting weeds on this final, open-air stretch of the Northern Line. Eager to get home to wives and dinners, I thought, these people should not be stalling.

I climbed the stairs slowly, turned left onto the bridge and, once the tracks were below me, glanced over my shoulder.

A paramedic hovered over the clothed bundle. From the angle it was hard to tell in what direction the body was lying, or if it was only a severed leg, or a torso with limps stuck under the wheel of the southbound train. I looked away.

Hesitating, I decided to walk on, to get away from the claustrophobic slow pace of the scrum. The young woman walking ahead of me in a summery skirt slowed down, finally halting.

The perching people inspired a certain distaste. Ghouls, vultures, voyeurs. Had the clothed bundle not moved? I asked myself. Or had it moved at the hands of the paramedic? It had looked as though the paramedic was cradling something with her hands - a head? - as another paramedic, standing, spoke to her. Why cradle a limbless torso or a severed leg? The body was a person, a person still alive if only - possibly? probably? - only just.

In the small station house, it was my turn to stall, to ask someone where I was going, where the buses were in this unfamiliar sprawl of frighteningly suburban London. But then the futility of the effort of finding a station employee not dealing with the drama below made me abandon the thought within a second.

A tall, attractive man, probably in his late 30s with black hair and facial hair a day or two past stubble, said to another man, "She only speaks Polish." And then louder, to project beyond his companion, but still with a steady voice, searchingly, "Does anyone speak Polish?"

She is still able to speak, I thought. The bundle is a person, a person who is speaking, or was speaking when they first reached her.

The barriers were wide open, the word “Exit” blinking steadfastly on the small black screen. I touched my prepaid Oyster Card to the yellow plate. Nothing. Darn it. I walked out.

Two yellow paramedic vehicles stood parked next to the entrance. Two men, one clutching a yellow stretcher, advanced calmly but quickly towards the station. Maybe the woman cradling the bundle was not a paramedic, after all, but just a ticket sales woman called on, on this sunny July day, to save someone's life, or give the correct impression that someone cared if you lived or died, to give the impression - right or wrong - that your life could be saved.

"Polish," I thought as the two paramedics passed behind me in the station.

2007. I had been away from the Europe for two years apart from the occasional brief trip. The demographic of the British Isles was noticeably, audibly changed. I had noticed them, the Poles. The Poles that, according to a newspaper article that had caught my eye in the months leading up to my return, were rejuvenating, even saving from closure, Catholic churches across Ireland. That were fixing broken plumbing, insulating windows, plastering walls, installing sockets at far lower prices than any pre-2004 Polish EU entry British craftsman had to offer And searching for a flat, which explained my presence at Finchley Central that afternoon, I came across the occasional listing in Polish in the flat mate wanted sections of housing websites once reserved for backpacking, party hungry Australians landing in London.

My thoughts also flew to tales of trafficking from the East. Tales that had almost pushed me to join the police force in anger over the treatment of women. Bundles of flesh, an apt expression.

Had this woman been trafficked? Suburbia's dark corners are impenetrable. Hedges and fences make tired eyes blind. Or had she simply come to join family, to work hard, and been betrayed? Raped by an uncle?

Following the road up onto the high street, I saw ever more people, mostly young men, hang their frames over the sides of the railway bridge, peering down, pouring their curiosity onto the scene.

The word ‘ghoul’ reappeared in my thoughts - Leave her alone, you ghouls, leave her alone.

All my journalistic training was once and for all swept down the drain. No sense of entitlement to information swept through me. Yet I realized I would rely on journalists later to tell me if she lived or died. I would go online and demand to know. Of course, hours later, I’d understand that the news was not one woman’s life or death, but the delays her decision to try to go from the former to the latter had caused commuters.

Ambulances screeched past. Too many for one wayward fool, one sad girl. Had the driver hit the brakes to save her? Had passengers flown of their seats, faces hitting faces?

Hours later, after many bus trips, phone calls, and two unsuccessful flat visits - one too far away, one inhabited by folk too young, too inexperienced - I made my way tiredly to an underground station on the Northern Line I knew would be open, as it was at a safe distance from the afternoon's snuff movie magic.

Grey dusk fell heavily, morosely onto Archway Road. At the station, I explained to the attendant, an attractive middle aged black woman with her medium length hair in a ponytail, that I'd been on the Northern Line when the woman threw herself on the tracks, that the barriers were left open to shuttle us out, that the full four pounds had been deducted from my Oyster Card because I hadn't been able to touch out - Was it possible to have it back?

My four pounds were refunded.

"Did she survive?"
"They haven't told us yet. But more often than not they do."

She handed back the Oyster Card.

Saturday, 30 May 2009

Ett kontorstak, tre apor, en svensk


Vid tretiden har solen sjunkit så lågt över västra Delhi att ljus flödar in genom dörren till terrassen. Grå stentrappor leder upp till balkongen på framsidan där rosa blommar växer i tre mörkröda krukor. Connaught Places höghus reser sig från trädtropparna bakom Janpath Market. Turister shoppar krimskrams, gulgröna rickshaws ilar ner avenyn, ofta fortare och smidigare än medelklassens SUVs.


En kväll spatserar en tonårsapa längs muren på terrassen. Han sätter sig bredvid grannhusets slitna parabolantenner och bektraktar ett stort träd på andra sidan av den stora parkeringsplatsen framför mitt kontor där Pizza Hut och McDonaldskunder parkerar varje dag.

Till slut beslutar han sig för att använda två löst hängande kablar för att ta sig ner till gatan. Med en fot och en hand på vardera lina ger han sig ut i tomrummet. Men kablarna hänger slappt och ger inte tillräckligt med motstånd för en enkel linbanefärd. Han stannar halvägs. Mission Impossible? Byter ställning så att han sitter med bägge fötter på en kabel medans han håller i sig med nävarna hårt knutna runt den andra. Små mänskliga händer runt svart gummi. Solen har sjunkit. Det är dunkelt och jag undrar hur bra syn apor har i skymningen. Har han felbedömt avståndet? Det stora trädets grenar är kanske femton meter bort.

Han fortsätter, varsamt men med beslutsamhet. Och han klarar sig. Försvinner in bland löven.

En äldre apa dyker upp på takterrassen ett par minuter senare. En bebis hänger sig fast i hennes päls, som en lurvig midjeväska. Jag drar mig tillbaks till dörren, beredd att stänga den om modern känner sig stressad eller hotad och går till attack. Letar hon efter tonårssonen som precis klarat av sin urbana Tarzanbravur?


På andra sidan taket finner man inga rosa blommor, bara skräp, en gammal dörrmatta och kontorets gigantiska generator, stor som ett gult torp i metall. En övergiven parabolantenn ligger som ett torrt fågelbad på cementgolvet.




På marken ligger kablar nötta ända in på metallen. Jag vet inte om det är solen som skalat av gummit eller om apor och kråkor gnagt av materialet. Jag vet inte heller om det är elektriska kablar och tar därför ett stort steg över dem så att jeansen inte fastnar.


Vill inte dö av en elchock på ett anonymt kontorstak med bara himmeln som vittne.

Väggarna till trapphuset och hisschaktet är mörkrösa, färgfläckade och slitna.

När åskväder drar in över huvudstaden är detta bästa platsen att titta på de regntunga moln som sänker sig över 70talsskraporna. Där kurar vi kontorsråttor.

Blixten skjuter snett över himmeln.

Thursday, 21 May 2009

Mumbai Sapphire


Palmer, art deco-hus, motorvägar som slingrar sig omöjligt nära fuktskadade kolonialhus, Manhattan-profil, shanties, bel puri, skitigt hav. En flytande moske! (nästan, i alla fall)

En omöjlig stad. Vacker och utplånande.

Jag tog en kort två dagars-resa söderut till Bombay, som de flesta fortfarande kallar staden på indiska oceanen. Planet lyfte från Delhi kl. 5 på morgonen. Jag sov som ett barn i två timmar.

Bombays slumkåkar sträcker sig ända fram till landningsbanans fot. Det skiljer kanske fyrtio meter. Jag undrar hur folk kan sova när flygplan susar förbi ungefär trettio meter från hustaken... jag tyckte ju att Upplands Väsby var för nära Arlanda.

Checkade in på YMCA. En enkel säng och en takfläkt. Ett otroligt gammalt kolonialhus stod mittemot och någons arbetsrum med en hel vägg täckt med böcker hade vidöppna fönster. Jag kikade in lite då och då för att se om någon satt och läste. Själv kunde jag välja mellan Lonely Planet (tack för middagstips!) och Bibeln (Gud är ruggigt arg i Ezekiel).

Stack till AFP-kontoret på Nariman Point för att säga hej. Alla fotografer var ute på uppdrag. Deras kontor är en garderob jämnfört med byrån i Delhi.



Sedan en lång promenad längs Marine Drive (ovan) med dess pampiga men slitna art deco hus. Älskar art deco. D säger alltid att jag skulle kunna bo var som helst om huset var art deco. Mmmmm... han har så rätt så.



Gick förbi Taj-hotellet (ovan). Fönstrena på övervåningen, där det brann som värst i november under terroristattackerna, är fortfarande täckta. Jag stod på torget mittemot, där alla journalister hade samlats när eldstriden pågick för fullt, och kikade upp mot det enomra hotellets vackra fasad.

En indisk familj frågade om det fick ta en bild med mig. Hade inte lust (lite motsägelsefullt för en fotograf som livnär sig på andras beredskap att porträtteras?) och låtsades att jag inte förstod.

En kvinna frågade om jag ville vara med i Bollywood-film. Har hört att det faktist går till så. Folk rekryterar västerlänningar på gatan för att få in en vit kvot i festscener etc, men att man alltid ska be om leg. Jag sa att jag inte hade tid på en så kort resa.

Angående mat... hann med belpuri vid solnedgång på stranden... vidrigt... sött och friterat och inte alls nice. Däremot, när jag behövde springa ett ärende på andra sidan bukten och satt i en taxi i en och en halv timme fixade taxi chaffisen världens godaste macka åt mig...



Så förödande enkelt.. vitt bröd, grön och röd chilisås, gurka, tomat, rödbetta, röd lök och potatis..... mmmmmmmmmmmm.... mums

Åt senare middag på hotellet, sen vidare för en öl på Leopolds Kafe... det är fortfarande kulhål i fönstret. Undrar om terroristerna också tagit med sig Lonely Planet som ända lektyr på båtfärden in i Bombays hamn som till slut ledde till så fruktansvärt många och poänglösa mord. En kompis kompis blev skjuten i armen.

Kasab, den enda terroristen som överlevde, har en ny advokat, Kasmi, som försökte med att Kasab var minderårig och skulle prövas i en annan rättegång och inte där i den skott- och bombsäkrade salen på Arthur Road. Nej nej nej, sa medicinska prover som visar att han är minst 20 år gammal.

Hamande i bråk med en snubbe som insisterade på att bjuda mig på middag på Leopolds. Förklarade vänligt att jag redan ätit. Tack, men nej tack. Förutom "I respect white women" och "inte ska du bo på hotell, du kan bo hos mig" försökte människan också insinuera att jag var oförskämd för att jag inte lät honom bjuda mig på mat. Jag replikerade att jag var alldeles för gammal för att gå på tricket att göra något mot min vilja bara för att göra någon annan till lags, och att det var han som var oförskämd för att han tjatade. "Is it because I am black?" Nej, sa jag, det är för att du tjatar och jag tycker att du ska sätta dig någon annanstans.

Fick till slut ropa på kafemanagern för att schasa iväg honom. Jag blir så besviken på att sådana här stenåldersas fortfarande lunkar omkring i världen.

I alla fall... sov som en prinsessa på YMCA. En hel natt ostörd. Sans cesse.

Dagen efter - Gick på moderna museet. Inte lika bra som Delhis alls. Köpte dock en jättefin affisch till Roop för att hon guidat mig så mycket hemma i Delhi. Glömde den sen på planet. Kan vara så tankspridd ibland.

Drog tillbaks till hotellet för att undvika middagshettan. Läste lite mer Ezekiel. Somnade. Drog sedan ut igen. Hittade ett underbart kafe nära universitet och läste tidningen The Asian Age ett tag.



Sen vandrade jag omkring i ganska tråkiga Crawford Market. Lyckades irra mig in i katolska kvarteret nära gatan där de bara säljer bröllopsinbjudningar. Helt fantastiska gränder, gamla kolonial hus, små kyrkor, tandlösa tanter, en häftig orange katt....





Sen åt jag på Trishna... krabba med vitlök och peppar med pommes och ett glas indisk chardonnay.

Sen tog jag en drink på pyttelilla men supercoola Woodside Inn med AFP-killen och hans tjej, bägge från norra England, och det var jättekul. När jag flyttade tillbaks till Storbrittanien ett par år sen efter två år i New York kom jag på hur mycket jag saknade britter. Och med de här två var det samma grej. Så fruktansvärt rappa i käften, roliga, ironiska. En toppenkväll, helt enkelt.

En toppenhelg, helt enkel.

Saturday, 14 February 2009

Article Index

India's Bloody Valentine?
As Hindu fundamentalist group Sri Ram Sena threatened to "forcibly marry" any couples apprehended smooching on "un-Indian" Valentine's Day, tbe National Panther Party gathered counter forces armed with "Back Off!" pepper spray and red chili powder to protect the young Romeos and Juliets...

Sweden Steps Up DNA Collection for Rape Cases
Sweden is responding to its low rate of prosecuting and convicting rapists by helping victims and clinicians collect DNA evidence. It's also adding street lighting, to the frowns of critics who point out that most rapes are committed indoors.

In Sarajevo, Head Scarves Uncover Generation Gap
In Sarajevo many young women are choosing to wear the headscarves that their mothers spurned. It's a provocative decision in the moderate Muslim country, where one young visiting Muslim says she feels more accepted back home in Des Moines, Iowa.

Wazzup, Jesus
Reverend Stephen Pogue's road to Jesus passed through the military and drug use before he accepted himself and came to use Hip Hop in church to reach Harlem's youth.
Swedish version (Gringo)

Suffering for sale
Photojournalists can make a killing in galleries with war photos. Should they?
Swedish version (SFoto)

HIV among New York's African immigrants
In an attempt to encourage HIV-testing among New York’s vulnerable Africans immigrants, the African Services Committee (ASC) guarantees it will not check clients’ immigration status, among other measures to encourage visits to the Harlem-based clinic.

Havoc in its wake
The Aftermath Project is a young organization whose two co-founders are as dedicated to story telling as to the artistry of photojournalism. They explain why they support photographers who understand that war is only half the story.

Nostalgic Work Prods Loss Of Artist Sister
Profile: Picking up literally where her mentally ill sister left off, Charlotte Westergren has remade a number of her sister’s pre-illness paintings and dwelves into their relationship and childhood in her fifth solo gallery show, “Åhus, sommaren 1974,” at Bellwether Gallery in Chelsea.

Ninety hours in darkness
Profile: The man with the Ilford 500H multi grade enlargers and access to innumerable priceless negatives, is Pablo Inirio. He has claimed the small cubic space of Magnum New York's dark room as his own since 1992, often working up to 90 hours a week.

All Grown Up
Profile: First-time author Jenny Han deals with the sometimes painful, often confusing journey from childhood to adulthood