Friday, 28 November 2008

Whazzup, Jesus?

Gringo Grande - Sommar 2006

Ann Tornkvist

När ungdomskören sätter igång reser sig plötsligt flera församlingsmedlemmar och börjar dansa på lätta fötter över den nedslitna röda mattan. Pastor Stephen Pogue – en bredaxlad före detta drogmissbrukare, nu kyrkoherde i Harlem – håller upp en av de enorma svarta hörlurarna vid DJ-båset och förvrider sen ordet Jesus i rytmisk repetition. Under den enorma kyrkans vitkalkade valv, dansar och rappar ungdomarna ledda av trio Three Shades of Faith.

Pogue har lett likadana hip-hop-kvällar i kyrkan varje torsdag i snart ett år och när sången lagt sig kastar han sig med karaktäristisk energi in i sin predikan. Han låter sig inte störas när en av körmedlemmar fumlar efter sin ilsket surrande mobiltelefon, istället så ler Pogue och ber syndaren hälsa Jesus med ett ”Whats up?”

Klockan är strax före 18.00 på Harlems 146:e gata när jag möter Pogue för första gången i november. Kyrkans enkla, bastanta trädörrar håller kylan utestängd. Det är snart ett år sen Pogue ersatte gospel med hip-hop här på ”Greater Hood African Methodist Episcopal Zion Church”, med sikte på att locka in fler ungdomar från grannskapet.

– Under en lång period ansåg vi inte att unga människor hade problem. Men det har de, säger Pogue.

Körmedlemmen Donavan Bratton, 16, instämmer nickande. Han lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag innan han börjar räkna upp alla de problem som Harlems tonåringar måste ta itu med – våld, droger, depression, stress, trassel med familjen. Själv säger han sig ha besökt hip-hop-kyrkan sedan den började för snart ett år sedan.

– Här får man få vara den man är, säger han.

Pouge, 39, var inte nöjd med den man han en gång var och talar öppet om sitt förflutna som narkoman. Under det tidiga 90-talet spenderade han 400 dollar i veckan på crack. Dignande under bördan av drogskulder tog han vägen tillbaka till Gud via ett kristet rehabiliteringscentrum. Nu, flera år senare, sitter han i sin svarta läderfåtölj i kyrkan och pekar på en målning på väggen som föreställer en ung man knäböjande framför sin far.

– Den yngste sonen sålde allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, citerar Pouge ur Lukasevangeliet.

Han fortsätter:

– Han gjorde det han ville, och allt sket sig. Men fadern accepterade honom som han var.

Kontoret är fyllt till bredden med diplom, tavlor, oöppnad post och religiösa artefakter. Bakom skrivbordet står en pappkartong som innehåller en törnkrona. Över dörren hänger ett porträtt av civilrättighetskämpen Malcolm X och på långväggen är Daniel i lejongropen avmålad.

En torsdag beslöt Pouge sig för att predika om ”etiketter”.

– Under en lång tid var min etikett att ”jag kommer aldrig att bli någonting”. Och jag trodde på det själv.

Men trots allt upphörde han med drogerna och började studera. År 2001 tog han över på Greater Hood som då bara hade 50 medlemmar. Nu har kyrkan över 250 medlemmar, delvis på grund av Pogues beslut att införa hip-hop i gudstjänsterna på torsdagskvällarna

– Jag trodde aldrig någonsin att hip-hop-kyrkan skulle fortsätta så här länge och att det skulle visa sig vara ett så kraftfullt verktyg för att nå ut till människor.

På torsdagar klär han sig i informella jeans och t-shirt. De unga körmedlemmarna, som är mellan tio och 25, klär sig likadant när de sjunger inne i den väldiga, enkelt möblerad kyrkan där musiken dundrar ur högtalarna.

Pogue är inte särskilt lång men med sina enormt breda axlar ger han intrycket av att vara en pensionerad amerikansk fotbollsspelare. Han rör sig smidigt och snabbt längs kyrkans lysrörsbelysta korridorer. Han lutar sig framåt på samma sätt, som om han har bråttom, när han predikar med sin sladdlösa mikrofon. Tack vare sin storlek, sitt kortklippta hår och sin muskulösa nacke, får han ungdomarna att se pyttesmå ut när de kramar om honom vid entrén till kyrkan.

Hip-hop brukar normalt inte associeras med andlighet.

– Det var från början ett sätt för unga människor i the Bronx att uttrycka sig på fester, säger körmedlemmen Bratton.

Det var en annan pastor, Darren Ferguson, vars kyrka ligger i Bronx, som förde över idén med hip-hop till Harlems största kyrka, The Abyssinian Baptist Church som ligger tjugo gator söder om Greater Hood och som är välkänd i New York för sitt engagemang i välgörenhet och de svarta amerikanernas politik. Hip-hopen introducerades på Abyssinian under en kort period innan gammalmodiga församlingsmedlemmar klagade över musiken. Fergusons hip-hop-kyrka var plötsligt hemlös, så tillsammans med musikern Kurtis Blow började han leta efter ett nytt hem åt sitt projekt. De pratade med kyrkoledare över hela Harlem men bara två nappade. En av dem var Pogue.

Ett stort lysande kors hänger i en grov kedja över altaret i Greater Hood där det nu ekar hip-hop-texter som ”djävulen försöker locka dig.” Och intill den amerikanskan flaggan som hänger på väggen står DJ-båset som Pogue använder när Kurtis Blow tar en paus. Pogue försöker ibland att sjunga med kören. Men enligt medlemmar är detta en av hans mindre lyckade egenskaper.

– Gud välsigne honom. Han är en sann sångare i sinnet, men saknar rösten, säger Omar Owens, en församlingsäldste.

Men trots att musiken lockar ungdomar till kyrkan, så gör även Pogues brokiga förflutna det. Pastor Ferguson, som är äldre och rundare än Pogue, satt nio år i fängelse för mordförsök.

– Vårt brokiga förflutna ger oss båda en viss trovärdighet inför dessa unga människor, säger Ferguson.

Pogues mor Joan uttrycker samma sak om sin son:

– Han vet vad ungdomarna utsätts för, ”because he’s been there, done that, got the T-shirt”.

Från sitt hem i förorten Roselle, New Jersey, berättar Joan Pogue på högtalartelefon i Pouges kontor om sin son, en av sex i kullen arbetarklassbarn. Hon kryddar sina meningar med spontana skratt när hon berättar om Pogues barndom.

– Han insåg att han var lite mer intelligent än de andra ungarna.

I detta ögonblick kommer Pouge plötsligt in på kontoret, skrattandes och med en jojo i handen.

– Jag står här bredvid nu, berätta inga galna historier

Han slänger ut jojon med sån kraft att den omedelbart snurrar tillbaks till hans hand med ett våldsamt ryck.

– Jag sa att du var ett snällt barn, säger hans mamma med en lätt retsam ton innan hon frågar honom om han kommer ihåg resultaten från ett prov i ettan som visade att han egentligen skulle ha gått i tredje klass.

Pouge minns mycket väl.

– Och ni lät mig inte hoppa upp till tredje klass, jag var smart för dom där ungarna!

– Det var det du trodde, ja…

Båda brister ut i skratt.

– Love you mama, gotta go do hip-hop church now…

Trots sin lovande skolstart förstörde droger och allmän lättja Pogues senare studier på högstadiet. När han var 18 år tog han värvning i flygvapnet.

– Jag tror att jag uppmuntrade honom att åka, säger Joan, så att han inte skulle komma i dåligt sällskap.

Pogues son Stephen, som idag är 18, föddes när pappan var stationerad på Filippinerna. När jag frågar honom om han var drogfri när sonen föddes tar sig Pogue, som vanligtvis brukar svara snabbt, en lång funderare.

– Knappast sannolikt, svarar han till slut.

Sonen, som bodde hos sin mor i Florida när han var liten, bor nu i Nyack, en stad strax norr om New York där hans far nu också bor med sin fru Iris och sina två döttrar.

– Vi är så nära varandra nu, säger Pogue om sonen, vi kan prata om vad som helst. Men han min son frågar aldrig om drogerna.

Hemma i New Jersey märkte Pogues familj inte att han missbrukade. Mamma Joan säger att det första hon märkte var att hennes son aldrig hade några pengar trots att han arbetade heltid.

– Han var en funktionerande knarkare, säger hon.

Pogue själv beskriver hur han sjönk allt djupare.

– Man köper droger på kredit, och så använder man pengarna som man skulle betala tillbaka med för att köpa ännu mera knark.

Han vill inte gå in på några detaljer om de människor han hade att göra med under den tiden, han hävdar att det delvis beror på att han inte kommer ihåg så mycket.

– Knarket kortslöt min hjärna.

Han vände sig till slut till sin familj.

– Han orkade inte längre, säger Joan, han kom hem och sa att han behövde hjälp.

Pogue hamnade kort därefter på en kristen anstalt i Connecticut för män med drog- och alkoholproblem.

– Väl där, säger han, var det inte svårt att lägga av; det var Guds kraft som grep in och tog bort alla begär.

Han stannade i Connecticut i flera månader och Joan säger att hon för första gången insåg att hans kall var att bli pastor.

– Jag antar att det är något som en mor omedelbart känner igen, säger hon.

Pogues tog senare examen vid Nyack College i bibelstudier och församlingsadministration. En kort tid senare började han arbeta med handikappade. Det jobbet har han fortfarande kvar. På kvällarna pendlar han till kyrkan i Harlem.

I hip-hop kyrkan försöker Pogue uppmuntra barn och tonåringar att plugga hårt. En torsdag i november delade han ut diplom unga församlingsmedlemmar som gjort bra ifrån sig i skolan under den gångna veckan. Han gjorde också high-five till en ung pojke som klarat av ett rättstavningprov.

Tonåringar som Bratton påstår att hip-hop-kyrkan fört dem tillbaka till Gud.

– Jag höll på med en massa saker som jag inte borde ha… säger han diffust innan han vägrar att gå in på detaljer om sitt liv innan Greater Hoods på torsdagskvällar. Men han och hans kompisar är inte övertygade om att hip-hop-kyrkan kan nå ut till dem i störst behov av hjälp.

Naia Ferguson, 16, berättar att hon pratar om kyrkan för alla sina vänner, men tillägger att de försöker locka in ungarna som hänger på gatan men att de inte vill komma dit.

De ungdomar som har kommit till kyrkan känner att de kan prata med Pogue om sina problem. Naia, som kallar kyrkan för en skvallercentral, säger att Pogue är diskret. Zan Walker, 21, säger att Pouge inte bara lyssnar, utan hittar lösningar också.

En stor del av gudstjänsten består av musik, men Pogue vill absolut inte att hip-hopen ska förstöra den traditionella predikan. Han var från början skeptisk när Ferguson och Blow kom till honom med idén för ett år sedan.

– Jag har aldrig velat göra kyrkan till en lekstuga, säger han. Men framgången har uppmuntrat Pogue.

– För Pogue är det som om han kör till bensinstationen och fyller tanken. Och ger oss allt han har, säger körmedlemmen Zan Walker.

Pogues fru, Iris, håller med om att hip-hop-kyrkan stimulerar hennes make. Men att hennes make kommer hem så sent varann torsdag att hon redan sover. De träffades i Nyack och efter att Pogue förklarat att hon var hans förlorade revben gifte de sig. Kort därefter fick Pogue erbjudandet om tjänsten på Greater Hood.

– Dagen han fick jobbet var vi nygifta och jag var i andra månaden, ger Iris. Det kändes som om vi hade en idé om hur våra liv skulle se ut och allt förändrades, det förändrades på ett bra sätt, men det förändrades. Flickorna och jag önskar att han var hemma oftare.

Med sin jojo och sina ständiga språng från altaret till mixerbordet verkar det ibland som om Pogue är hyperaktiv. Grå hår i vänster ögonbryn är ett av få ålderstecken. Ibland sträcker sig hip-hop-kyrkan två och en halv timme, och med Pogues livliga predikningar erkänner han att han ofta är utmattad. Men trots två jobb och två små barn hemma har han energi kvar. Att få vända sina egna negativa erfarenheter till något positivt är kanske i sig en motivation. Pogue erkänner att den uppmärksamhet kyrkan har fått är smickrande.

– Vi är vana med sånt, säger Pogue och ler när en besökare frågar om hon får ta foton under gudstjänsten.

English version available here.

Wednesday, 5 November 2008

inspirera/förtrolla versus tämja/manipulera



Det är så fruktansvärt svårt att inte bli berörd av bilderna som strömmar ut från USA. Glädjeyran bland demokraterna, civilrättighetskämpen Jesse Jackson som gråter i folkhavet när Barack Obama ger sitt första tal som president-elect av världens mest komplexa och inspirerande land.


Och till och med bilderna av John McCain berör. Han misstog sig när han trodde han kunde kontrollera/tämja/manipulera den Amerikanska ignoransens och rasismens svarta monster. Nu höjer han sin händer för sista gången för att tysta de Republikanska supportrarna som buar när han med värdighet och ödmjukhet öser beröm över sin segrande motståndare.

Monday, 3 November 2008

Bör man ändra valdagen i USA ur ett rättviseperspektiv


Att den amerikanska valdagen fortfarande faller på en tisdag är intressant eftersom statsvetenskaplig statistik visat om och om igen att valdeltagande generellt är högre i länder där valet äger rum på en helgdag.

Folk behöver inte gå från jobbet. De är också normalt sett registrerade i området där de bor, inte där de jobbar. Att öka valdeltagandet handlar om att förenkla för människor att ta sig till valurnorna. Förslag om att inrätta vallokaler i t.ex. McDonalds är kanske ett av de mest extrema exemplen. Om Mohammed inte kommer till berget….

Jag undrar hur amerikanska arbetsgivare ser på att folk försvinner under arbetsdagen för att rösta. Förhindrar det möjligtvis lågavlönade utan fast anställning att be om en extra lång rast? Och blir det i så fall utslag i valresultatet?

Enlight den här SvD QnA’n las det amerikanska valet på en tisdag under 1800-talet för att folk skulle hinna åka till valloken efter söndagens kyrkbesök. Vilket visar, som vi redan vet, att religion är en big deal i USA. Men det visar även att lagstiftarna på den tiden var måna om att maximera valdeltagandet (för de som fick rösta på alls).

Valdagen utnyttjas rent politiskt i många fall. När jag var på semester i Zambien i början av 00-talet hölls riksdagsvalet ett par dagar efter jul. Kritiker hävdade att datumet valts för att beröva studenter chansen att rösta. De var nämligen registrerade i städerna de pluggade i, men de flesta hade rest hem till familjen över jullovet.

Kanske bör man ändra valdagen i USA ur ett rättviseperspektiv?

Bilden ovan föreställer en gymnasieelev på en friskola i Baltimore som inriktar sig på ‘social justice’-studier. Hennes historielärare är en föredetta civilrättighetsadvokat som sadlat om för att undervisa historia från urinvånarnas ståndpunkt. Hon hjälpte eleverna skriva ner 1,492 anledningar att inte fira Columbus Day - Christopher Columbus första resa västerut påbörjades... 1492.

Att den italienska upptäckaren också var terrorist, våldtäktsman och en allmän skitstövel tycks ha glömts bort, menar de. "Columbus fed babies to dogs," sa en elev om och om igen, som ett mantra, medans hennes vänner, nästan alla svarta amerikaner, uppmanade passerande fordon att tuta om de höll med. "Honk. Columbus was evil. Honk."

(Resten av ‘Amerikaner’ bildserien, som den här bilden ingår i, publicerades idag på svenska Out of Focus Magazine som specialiserar sig på dokumentärfoto.)

För en kritik av Thanksgiving är det bara läsa den här dialogen mellan Wednesday Adams och hennes lilla blonda nemesis i ‘Adams Family Values.’ Iklädd Pocahontas-styrsel tar hon sig an Amanda, som spelar en pilgrim i en pjäs inför föraldrarna på slutet av sommarlägret. De har minst sagt olika uppfattningar om vad Thanksgiving innebär.

Wednesday: Wait!
Amanda: What?
Wednesday: We cannot break bread with you.
Amanda: Huh? …what’s going on?
Wednesday: You have taken the land which is rightfully ours. Years from now my people will be forced to live in mobile homes on reservations. Your people will wear cardigans, and drink highballs. We will sell our bracelets by the road sides, you will play golf, and enjoy hot hors d’oeuvres. My people will have pain and degradation. Your people will have stick shifts. The gods of my tribe have spoken. They have said, "Do not trust the Pilgrims, especially Sarah Miller."

And for all these reasons I have decided to scalp you and burn your village to the ground.

Saturday, 1 November 2008

Det är visst sommar


En höstgåva. Vad gör man när solen lyser men vinden blåser kallt, när sommrigt gröna löv klamrar sig fast på träden men poolen är stängd? Man lägger sig på solstolen full påklädd.

Det är visst sommar, i smyg….

För arkitekturintresserade, det här är det nedsjunkna poolområdet på gården av ett Mies van der Rohe-höghus. Balkongen i förgrunden sträcker sig i en fyrkant runt hela området och har även gräsmattor och träd.

Bilden tagen första veckan av oktober i Baltimore.