Sunday, 11 October 2009

Pyntdags...


Trots alla mina julbocks- och julbordsbilder pa Facebook (eh, hemlangtan?) menar jag idag inte hogtidligt pyntande. Istallet har jag samlat ihop alla bilder - mina och vanners - som jag ska trycka och rama in och besmycka min lagenhet med. Antligen! som man ju sager under Nobeldagarna.

Den har cityvyn fran Hong Kong (ovan) och fiskdammsdetaljen fran Macau (nedan) ska tryckas STORT och hanga i mitt sovrum.

Friday, 25 September 2009

Vit indier förför med hindi som bryter på tamil

Courtesy of UTV Motion Pictures

Indiska pressen kunde inte få nog av Kalki Koechlin när filmen Dev.D. öppnade på bio i början av året. Inte nog med att hon ser ut som en quirky ung Julia Roberts, hennes livshistoria är ganska unik. Uppväxt i ett hippiekollektiv med sina franska föräldrar i södra delstaten Tamil Nadu, gick Koechlin på katolsk flickskola innan hon bröt sig in i film- och scenbranschen. I Dev.D. spelar hon en ung tonåring vars pojkvän filmar henne när hon ger honom oralsex och sen sprider videon via MSS till alla deras vänner. And beyond. I filmen får detta förödande konsekvenser för familjen och Chanda, som rollfiguren heter, slussas in i sexindustrin.

Dev är namnet på den manliga huvudrollen, en rik jordbrukares son som varit kär i betjäntens dotter sen barnsben. Som följd av den farliga kombinationen av lust, skvaller och lögn blir det inget färgsprakande bröllop för Dev och Paro. De få kontakter de haft när han studerat i England sträcker sig inte längre än att hon skickar ett kort på hennes bara axlar, med antydan av urringning, på posten, men hon döms hårt för att ha visat vad hon vill. Dev åker till stora, skitiga huvudstaden, Paro gifter sig med en tråkig äldre man.

I fyllan lyckas Dev ramla in i Chandas bordell, där hon förför kunder med rollspel och en blandning av franska, engelska och hindi som Koechlin fick lära sig för filmen.

Jag intervjuade henne som del av en större artikel om unga kvinnor i Indien åt RFSUs tidning Ottar. Available now at newsstands everywhere.



Att intervjua Kochlin var otroligt roligt. Hon är öppen och smart och har sett från insidan ut hur Indien förändrats så snabbt de senaste tio åren. Som "vit indier" har hon ett intressant perspektiv. Jag lägger upp hela intervjun här om en liten stund.

Sunday, 20 September 2009

Hur stavar man Lama?



Jag satt precis och tänkte hur fåfängt, töntigt och destruktivt det är att googla sig själv när det är långtråkigt på jobbet (man är ju faktist fortfarande en levande person med värde t.o.m. om Google inte lyckas hitta ens www-persona) men hittade den här på Times hemsida, så det verkar ju ha varit värt det att narcissistiskt ge sig ut i cybervärlden den här gången. En favorit, och en fotoslump, från Dharamshala i våras när Dalai Lama "firade" 50 år i landsflykt.

Tuesday, 15 September 2009

Indian Coffee House

Photo by Findlay Kember

When I said 'institution', my visiting friends probably imagined palmtrees and the scent of jasmine playing off highly polished dark wood furniture perched on tasteful tiles. Instead classic means burgundy fake leather benches, toothless men in kurtas, a man in a checkered shirt reading the sports pages.

The fans don't whine or hum, they function. Like crickets' song mashed together with the sound of waves. Froth-topped jo sipped from glass tumblers, a bespectacled man's white beard and straight shoulder-length hair rest on his pink shirt. "Pakistan" I hear in his words, the rest lost to me in fast Hindi.

Michael Jackoson enters, a fast moving splash of yellow marched from entrance to kitchen. The celebratory T-shirt of the young man a visual scream among the teal paint and white tiles and pastel formica tables rubbed white with a thousand wipes.

The waiter, green turban cocked, ignores his establishment's 'No Smoking Signs'. Grabs a saucer by dislodging its cup among the other porcelain debris, flicks overspilled tea on the tray and hands me my improvised ash tray. Silence descends. The bearded man wolfs down his soup. The waiter forgets my order. Remembers it and shouts it at me for confirmation across the tables. A patron laughs, an amused bark.

Newspapers are read, papers shuffled. My red kurta feels like an offense, my gender a curiosity. Beautiful light. The shuffle of leather slippers on coffee stained grey marble where ants run oblivous to the mini-highways provided by its cracks and fissures.

I ordered, at first, chai at the Indian Coffe House. What a faux pas.

The cream coffee with its square sugar chrystals dissolved sits in a cup so small the teaspoon looks like a ladel.

Thursday, 3 September 2009

Polyestertält = anonymitet?


Fantomskrud, tält, fängelse... Det finns många ord och liknelser för att beskriva burkan, plagget som blev en symbol för det förtryck kvinnor genomled i talibanernas Afghanistan. Åtta år efter islamisternas förskjutning från huvudstaden bär mänga kvinnor fortfarande burkan, till och med i centrala Kabul.

En kväll, när vi körde längs floden i disigt kvällsljus, såg jag en kvinna insvept i det blåa, plisserade polyestertyget med en ung flicka i ena handen och en ung pojke i den andra. Jag antog att det var hennes barn. Jag märkte att jag omedvetet sökte efter ledtrådar om kvinnans ansikte genom att scanna barnens, genom att flytta om ögon och näsor och läppar som legobitar för att konstruera en prototyp av kvinnans drag.

Men en sak som jag aldrig tidigare förstått är att burkan inte skapar anonymitet. På något sätt lyser visa unika drag igenom allt det böljande blåa. Jag säger inte detta för att ursäkta plagget och dess mål att skyla kvinnans kropp från främmande mäns blickar, med all dess antydan om kvinnan som ägedom och mannen som dehumaniserad sexfanatiker.

Det jag noterade först var det uppenbara. Kvinnorna är långa och korta, magra och tjocka. Deras byxben, kjolar och sandaler sticker ut i dammet och smutsen. Men det som jag främst lade märke till var folks sätt att röra sig, deras individuella gångsätt.

Jag kommer ihåg när jag stått vid Gamla Stans tunnelbanestation och väntat på kompisar. Jag stirrar nästan alltid ner i trappan. Först ser man folks fötter, sen deras vader, knän, lår. Det är som en social peepshow. Kroppen avslöjas bit för bit. Skor och kläder avslöjar ålder, klass och stil.

Jag känner nästan alltid igen mina vänner innan revyn nått högre än knäna. Med far min kände jag igen honom nästan omedelbart. Inte bara för att han dratt med sig träskorna in till stan, men för att han släpar med vänsterfoten utåt, vilket jag ärvt.

Och det var just den gången med pappa och träskorna som jag erinrade mig i Kabul. En hop kvinnor skred bestämt genom en marknad och jag tänkte,
-Era barn känner säkert igen er direkt när ni hämtar dem vid skolgrinden.

Sunday, 30 August 2009

Långbortistan? Inte för de som bor där



Jag ska ta mig i kragen och lägga upp fler bilder här snart. Dock åkte jag till Kabul som skribent den här gången, med en god vän och rutinerad fotojournalist från New York. Med 20 års konfliktfoto under bältet kände jag mig ärad att få jobba med honom, och lite beskyddad, i den mån man kan vara utom fara när allt handlar om slump och tajming. Den första självmordsbomben i huvudstaden smällde samma morgon som jag åkte hem till Delhi, fyra dagar innan presidentvalet.

Det var dock hans första resa till Afghanistan sedan invasionen 2001 när han följde med Norra Alliansens intåg i Kabul. Han spenderade ett bra tag i ett litet dike bredvid en kommandant som blödde ihjäl medans talibanerna försökte skjuta ner dem. Sök på "Northern Alliance" här www.viiphoto.com.

I alla fall, hälften av tiden i Afghanistan går till att fysiskt jaga efter stories. Man kanske vet vad man vill skriva om, men det kan ta ett tag att hitta. Vi hade en okej fixer och en väldigt bra chafför. Och vi gjorde en vox pop för Sydsvenskan, vilket var kul. Efter tre dagar med Karzai, forne finansministern Ashraf Ghani och före detta utrikesministern Abdullah Abdullah (but you can call me Abdullah) ville jag prata med folk som inte var omringade av aggressiva pressassistenter. Resultatet ovan, länk här.

Gamla motorcycklar, nytt liv



Birmingham Small Arms, Royal Enfields, SunBeams, Lambrettas.... ett mekaniskt paradis för motorcykel- och mopednördar.